Som en högpresterande adsorbent används kolmolekylsilar i stor utsträckning på många områden runt omkring oss. Låt oss ta en närmare titt på deras adsorptionsegenskaper när det gäller kväve och syre.
Kolmolekylsilar kan adsorbera både syre och kväve från luften; mängden adsorberad ökar med trycket, och vid varje givet tryck finns det ingen signifikant skillnad i jämviktsadsorptionskapaciteten mellan de två gaserna. Följaktligen är det svårt att effektivt separera syre och kväve baserat enbart på tryckförändringar. Genom att beakta adsorptionshastigheten kan emellertid egenskaperna för syre- och kväveadsorption effektivt särskiljas. Syremolekyler har en mindre diameter än kvävemolekyler och diffunderar hundratals gånger snabbare; således är adsorptionshastigheten för syre mycket snabb och når över 90 % inom ungefär en minut. I detta skede är kväveadsorptionen endast cirka 5 %; därför är den adsorberade gasen övervägande syre, medan den oadsorberade delen är till största delen kväve.
Sålunda, om adsorptionstiden begränsas till en minut, kan preliminär separation av syre och kväve uppnås. Med andra ord, adsorption och desorption drivs av tryckskillnader: adsorption sker när trycket ökar och desorption sker när trycket faller. Differentieringen mellan syre och kväve hanteras genom att kontrollera adsorptionstiden; genom att hålla varaktigheten mycket kort adsorberas syret helt medan processen stoppas innan betydande kväveadsorption inträffar. Därför, vid generering av trycksvängadsorption (PSA) kväve, cyklas trycket och cykeltiden kontrolleras till inom en minut.